Gamel Mor Jord.

Må vi inte göra något som skadar moder jords barn.

Träden är hennes lungor.

Danmark.

and there I was. dancing myself free.

To include everyone. Is the new replacer for separation.

Nära var jag.

Om vi tar det från början. Så sken solen.
Du bodde bakom en stendörr, som hölls trygg av en vit gallergrind. Upplåstes utav tre nycklar, och hölls låsta utav de samma.
Både upplåsningen och låsningen var utom hjälp, då de bara existerade i fantasin.
En var rädslan för att inte vara en god älskare. En som gav allt alltid. En som efterlämnade sig den vidrörde utmattad, förtrollad och full av mersmak. Här gjorde sig olusten inför att inte lyckas också sig hörd.
Den andre var den smygande ångesten, den som återkommer just som du trodde du föst den bort. Just då du bevittnat hur fällan fallit över den och erinrat dig om, att den sortens humör var utrotad.
Du åt, drack, umgicks och kollade blint på allt runt omkring dig. För att hålla denna löpande känsla borta.
Ja, det andra nyckelhålet skulle bara vara vidöppet då du var fri ifrån din egen rädsla, inför att vara livrädd inför ångesten som checkade in för att bo i dig, titt som tätt. Du var rädd för själva upplevelsen, penseldraget av denna känsla.
Du uteslöt tystnaden och således stängde du in dig i det konstanta tjattret som omvärlden erbjud.
Vad med den tredje nyckeln? I vilket område kan mänsklig skam kulminera som mest? Vad är vi bäst på att skydda om oss själva för andra? Vissa håller det olåst för jämnan, dock är det ovanligt.
När det gällde dig, min älskade och käraste, hade du tagit som noggrann vana att vrida om den nyckeln så många gånger du förmådde. Du var inget annat än, rädd för att dö.
Förskräckt inför att slappa, tappa fattningen och sväva fritt. Du andades som häftigast när du trodde att du kämpade mot döden. Som att du på riktigt hade en chans att vinna.
Spela skapelsens naturen chakmatt.
Du uträttade livet genom strängt efterföljda mönster och ordningar.
För att intet gryn av nedbrytning skulle få fäste. Aldrig glömde du att borsta tänderna, ta dina alla vitaminer som du möjligen hade brist på, eller skulle kunna i framtiden lida brist på. Tvättade händerna tills det yttersta lagret smulades av.
Du grät inte, för vad skulle dina tårar förtälja, kanske något du inte kunde greppa.
Din livboj, hade du fäst i krampen om att aldrig mista något, eller någon.
Du kunde lämna, men aldrig lämnas.
Som att du kunde sluta vattna en blomma. Men du försäkrade dig om att, du inte blev den som stod törstande.
Din varelse var förtöjd i tankarnas destruktiva spelhall.
Så där stod du, vacker som ingen annan jag sett. De klaraste och mest färggranna blå ögon.
Och kär blev jag. Och kär blev jag i en man, som aldrig öppnat sina dunkla garderober och vädrat ut den fräna doften av instängt och frodande stilla självförakt.
Kär blev jag i en man, utan att veta någonting om den vita gallergrinden som omslöt dig. När man blir kär, ser man det vackra och de rena. Redan innan man funderat har man gjort klart för sig själv att det skumma och konstiga, det gå lätt att ändra på.
Så kär blev jag i dig och du också i mig. Du förvånade mig när du bjöd mig alla nycklar, bad mig öppna dina tillslutna hålor, föll på knä och frågade om jag inte ville vara så snäll och hjälpa dig att låsa upp dem.
I dessa dagar i vårsolen gående blev Bönedagar. Alla förälskningsnätterna blev till jämmernätter. Utan att du själv någon gång var bredd att kasta dig ut och låta dig bli helt och fullt överrumplad av vad än livet ville ge dig. Som att bjuda till dans, men själv vägra lyssna till musiken.
Du ville ha mig, så att jag skulle befria dig ifrån den mur du själv låtit montera kring dig.
Men vad du inte förstod var, att med all min styrka, omöjligt jag kunde rasera dina portar och ge dig evig permition ifrån ditt fängelse.
Allt var från början en skir fantasi, uppstått ur en sårad sekund. Men du var ouppmärksam och i den onykterheten började du blint lägga sten efter sten och cementera ordentligt runt runt omkring dig. Så jag blev kär, och var kär. Men den som vet, vet att Kärlek inte fäster på tegelmur eller gallergrind. Om vi tar det ifrån slutet, så sken solen.
Vi slutade.
Jag stod där förkrossad och visste att vi inte var kära i varandra längre.
Likväl kändes mitt hjärta i tu och jag trodde på att ingen utom du, kunde skona mig ifrån den outhärdliga bristningen.
Nära var jag, och nära är jag än, att lägga sten efter sten. Metalrör efter metalrör.
Tanke efter tanke, lät jag nästan fästa sig.

Jag ser mitt i denna underhållande föreställning, hur allt är ett spel, en lek som vi följer. Jag är inte god, ej heller ond. Jag kan inte såras, ej heller såra.
Identifieringen är påklädelsen.
Påklädelsen är lidelsen.

Så till slut får jag fråga:
Behöver du något för att vara lycklig?
Eller behöver du någonting för att vara olycklig?

"Kunde känna doften av jord."

Solen skiner och det är plusgrader för första gången sen någon gång innan Lucia.
Nu när jag kollar ut ser de lite ut som att det är en sommarkväll på gång.
Lite skira moln på en ljus himmel och luften är ljum...
Men snön ligger tätt in mot huset och istapparna hänger långa ännu.
Jag drömmer mycket och längtan efter något flämtar till i mig.
Jag minns hur sommaren var. När jag åt lunch på terrassen kände jag doften av jord.
Balsampoppeln har fått knoppar. Små, men ändå så längtandes så de börjar växa.
Våren påminner mig om att allt går vidare. Att om jag vill ha något nytt, må jag släppa något jag har.
Domherren springer runt på frusna grenar och kanske är han vårkär?

Kom ta min hand...

Kom ta min hand!
KOM TA MIN HAND.

Nu har Folkteatern i Gävle väckt en föreställning till liv.
Så att man får klumpar i halsen och tårar som vill välla.
Skratt som liksom bara föds och löper ur en.
I föreställningen Kom Ta Min Hand, pratar William Shakespeare och skådespelarna lever.
Genom orden. Genom att dansa, sjunga, kolla på varandra, ta på varandra, stå emot att ta på varandra, lyssna på varandra, står vid varandras sida, och mitt emot, de är varandra.
Någon får ingen.
Vara kvinna och vara man.
Som en kärleksförklaring till kärleken.
Om hur människor påverkar varandra.
En lyckosång om hur härligt det är att släppa in och ett sorgerop om hur maktlös man är i smärtan när man må släppa taget.

Jag kan bara gissa hur Birgitta Egerbladh har dirigerat, inspirerat, uppmanat, inlett, avslutat och utmanat skådespelarna under resans gång.
Det är strålande. Det regnar, blir vinter och sommar.
Kvinnorna är kåta och männen sköra. Och tvärt om. Som att vara människa.
Ovanligt och kanske därför extra fantastiskt.
En föreställning som vågar vara, satsar, vågar ta med alla hörn av en varelse. Spretigt och exakt.
Bedårande kostym och scen. Skirt piano, dragspel och fiolspel. Och dånande POPMUSIK!
Kom ta min hand.
Kom ta min hand.
KOM TA MIN HAND nu!

Biljetter och Information!

Om jag ens gör de: tvivel.

Dagen idag har varit synlig genom en dimma av sinne.
Tankar som slänger sig på.
Jag vet ju att det inte är sanna. Jag vet att det inte är kärnan. och jag vet att det inte ens finns någon kärna som tankarna inte kan vara.
Om livet är så här, som jag upplevt de idag, är de som att ha tvångströja.
Och det känns inte som att det finns någon lindring. För de känns som att det bara är jag som kan hjälpa mig själv. Genom att VARA den jag är.
Eller förresten...
Jag vet inget idag tror jag. Jag är förvirrad nu.
Där kom en av dem: "Jag är förvirrad, hjälp hur ska de gå för mig?"
Så länge de går att sova finns de en god chans att man inte blir galen.
Jag vet inte om det gör mig lyckligare att jag ser hur allt håller på, tankar, känslor, rädslor...?
Om jag ens gör de: tvivel.

text av A and the J´s

"jag är en fågel flicka nu
jag har mitt hjärta
här i mina händer nu
jag har letat
efter mina vingar
efter mina vingar ett tag nu
jag kommer att födas
in i himlen snart
för jag är en fågel flicka
och fågel flickor kommer till himlen
jag är en fågel flicka
och fågel flickor kan flyga
fågel flickor kan flyga."

- Anton och Jonsönerna