I stunden uppkommen.

"När du gråter skrattar jag. När du sover är jag vaken för att samla dina tårar."
"Jag gav iväg ett helt ögonblick till den vackraste stunden i livet. Jag önskar att jag giver mig igen."

Tack för hjälpen med utställningen!

Och hon visar vart du leta bland soporna och blommorna.
Det är hjältar i tången, finns barn på morgonen,
De lutar sig ut för kärlek och de kommer att luta sig på det sättet för alltid
medan Susanne håller spegeln.

Juli är redan nästan slut.

Så snabb som vinden och ljuv som vattnen som flödar, så är du, sommaren. Åh må du komma med mången ljummen och ljus dag länge än.

Dear Little Grandmother!

Det är minst lika skönt att vara sann som att känna sig snygg.

Stenegård, Portlidret.

Kulturkossans Vardagsrum.

Järvsö.

Sista säkra dagen imorgon, kanske längre...

Välkommen!

samma lika... magiskt.

De verkar inte som att du faller.

Jag bor i en by.
Ingen ingen att vara.
Alla möjligheter bara att fara.
Imorgon ska jag rida,
lyssna till djurets stora hjärta och lunckas med.

Krymper jag till ingenting eller växer jag mot ljuset?

En natt drömde jag att en orm bet mig.
Men sakta och varsamt.
Två bett på vänster underarm. Så är jag inte rädd längre.
och så står hela världen för mig och jag lever och flyger fram, springer, ler, älskar, skrattar, gråter, sover och vaknar.
Kanske i mitt lilla hus i frankrike på landsbyggden. Eller spannien, portugal, italien, marocko, argentina... eller just här, just nu.
Era hjärtan är stora. Lilla mod kom med, och väx. Väck mig full av liv.
Vad väntar jag på? Hur ser horisonten ut?
Är meningen med livet att göra de om känns som svårt så att jag lär mig.
Är meningen med livet att göra allt som känns roligt.
båda?
Alltid båda.
Balans.
Alltid Balans!

Dröm sött
systrar och bröder.

damdididam.

Morotskakor, chokladkakor, sirapssnittar, chokladsnittar, chokladbollar med pärlsocker och kockos...

...

Våra mammor och pappor tar emot oss. Vi väljer. Ingen ingen att vara.

Kommer till världen med öppna händer, fulla med allt. Kommer till världen och vill leva som vi lärt.

Ingen ingen att vara.

Förklara.

Jorden ger oss lust att se inåt och veta vem vi är.

Solen ger oss njutning att framkalla och illuminera, sätta i kraft.

Jag har hört någon säga att krigen slutade idag.

Men alla vet att de fortsätter i morgon.

För att det pågår i var och en?

Dreams.

Eftermiddagsinsikt.

Var är min plats i allt de här?
Runt om människor som hör i hop, känner sig hemma .Med varandra.
Brukar känns mig utanför och avundsjuk ibland. Men idag kom den här istället.
- Okej Idun, du är ju född som dig, så de finns en jäkligt bra anledning till att just du är du. Och inte som någon annan.
Skönt. Skönt. Ingen flykt. Bara vara. Vara jag.

It´s getting more beautiful with all this nice music.

Big up for sparrow v. swallow

sparrow v. swallow

Stockholm...

Stockholm o Stockholm du ormdigra kula av etter och jäsande småilska väser du, oroliga. Aldrig begriper du det lugna, det djupa, du ävlande myrförsamling.
I dödmän - en gravstank utgår ifrån er alla. Europa luktar lik!

Men jag tycker att det är vackert ja.

YOGAVÄSKORNA!

Här är mina väskor. Jag syr dem, hittar och köper tygerna. Secondhand!
Gör din väska som du vill ha den. Skickar den till dig med posten. Eller ger den till dig personligen. 200:-
Hur vill du ha din Väska till din Yogamatta?
YOGAVÄSKA

En stund på terassen...

Jag sitter i ett tomt hus och kollar ut över bergen de blå. Tänker att alla andra har de så mycket bättre. Häftigare, närmare och mer levande. De andra, de andra.
Men jag då?
Varför ska jag lyssna på den tanken?
Hela dagen har jag varit nere. Kollat på andra på internet och tänkt att de är så lyckligt lottade och har de så bra.
Sinnet spinner i en och samma upprepande monolog. Säger mig att jag inte är bra, inte vacker, aldrig kommer lyckas. För om jag lyckas kommer alla tycka om mig. Ringa till mig mer, se upp till mig mer och vilja vara mer som mig. Och så mår jag dåligt. Men vänta nu!!!
Jag vill inte lyckas. bara för att lyckas, jag har underbara vänner och inget är på tok egentligen. Bara en röst som säger att jag inte riktigt är nog, inte riktigt framme än.
Så jag strävar alltså efter en bild av mig själv som inte ens är något vackert, något äkta.
Men ändå...
Som att be om mer och mer när jag har allt.

Rid med vågen hur den än är Idun.

Tänk att jag kan vara så rädd. För de som kommer. För de som kanske inte kommer att komma. För att se någon i ögonen. För att ringa ett samtal. För att låta dig se mig. Helt och fullt. Inget låtsandes. Låta maskerna och spelen falla till marken och krossas mot moder jord. Att sjunga och snacka som jag vill.
Utan rädsla vore jag lycklig?

Idag knackade en försäljare på dörren. Han ville sälja träfigurer och teckningar. Pratade ingen bra svenska. Inte heller engelska. Han bröt på allt. Nej tack sa jag.
Han cyklade vidare till grannen som också så nej.
När han cyklade förbi mitt hus igen stoppade jag honom och gav honom alla små pengar jag hade. Spelar inte så stor roll vem som har dem. Jag eller han. Ej heller om hans avsikter var goda eller ej. Jag säljer också saker jag gör själv. Ibland är de bara skönt att få lite grann. En liten skjuts i rätt riktning.

Du liv, vad du kan vara ensamt och armt.
Du liv, vad du är ljuvligt och skört.
Du liv, var i mig nu, dånande, skrattandes, gråtandes och oändligt omfamnande.
Jag vill lita, vill lita på.

Du behöver inte tro på det som sägs.

Du behöver inte fastna i det som känns.

Du är inte tankarna som tänks i dig.

Låt ett djupt andetag tas i dig.

Det händer automatiskt.

Med fötterna på moder jord.

Syster.

Det lilla i dig som vill dig illa, är mindre än, det stora i allt som vill dig väl.

Det händer automatiskt.

Syster.

Med fötterna på moder jord.

Majsnö.

Igår morse snöade de och blev helt vitt.
Men nu är den borta igen.

Järvsö igen.

Järvsö. Har 3 möten idag, om jobb och kul.
12 grader varmt inne. men de börjar bli varmare och snart finns de varmvatten till och med!
Packat upp alla väskor, kokat te, öppnat dörren för morgonsolen och fått mer ved på gården.
Cyklade hem inifrån byn igår, och va fanns de egentligen att oroa sig för?
Va finns de att oroa sig för? Vara rädd för?
Såg ut över dalarna och älven. Skönt med reflexväst så att lastbilarna kör långt ifrån en.
Finns de något att verkligen vara stressad över? Pressad? Känna brist i?
Är de något som innerst inne inte är omhändertaget. Till fullo i tillit.
När tacksamhet råder fattas inget.

En väg hem.

Åker till landet. Till mitt Hemma.
Drömma Skriva Sova Rensa rabatter Vara Hinna med Leva Manifestera Sakna Tänka Se solen gå upp Se solen gå ner Prata i telefon Bada Sy Dansa Sjunga Våga Skapa Uppleva Skogen Äta

Jag hoppas att jag tar hand om mig själv.
De är svårt att vara sann och rak mot andra människor. Egentligen inte så svårt. Men de krävs väll mod. Mod att leva som jag lär. Leva mitt Snack.
Jag önskar mig att jag kan vara de mot mig själv. Se igenom de destruktiva och göra de som behövs göras för att jag ska komma framåt. Växa.
Bry mig lite minde om vad andra gör i sina liv och bry mig mycke mer om vad jag gör med mitt. Det jag har. Det jag önskar. Min dröm!

Världen är god.

Solen skiner och är ganska varm. I alla fall längs vägen vid Vurma. Som har väldigt god chaite, med sojamjölk.
En av mina finaste vänner är underbar och modigast.
En gammal man kollar på mig och ler. Så jag också ler. Sen säger han att jag har väldigt vackra ögon.
Moder jord verkar flöda och Eyjafjallajökull ger jorden ett askmoln.
Askmolnet gör så att nästan inga flygplan flyger här över oss. Det är tystare på natten utanför min lägenhet, folk verkar hitta nya vägar och jag tror att människorna mår bra av det här. Någonstans inne i oss lär vi oss något fint.
Märker hur jag är stressig och stressar ofta ofta. Har börjat gå saktare och stanna till mera, vilket verkar göra att tankarna också går saktare. Vilket gör att jag hinner höra vad som försigår och var de vill leda mig. Vilket ger mig chansen att se dem, känna efter och inte bara ledas blind.
Det är verkligen egentligen en enorm grej. Att se tankar så att de inte styr lika mycket. Mäktigt.
Jag och brorsan ska åka bil, tåg och båt till Tyskland i morgon. Och får förmodligen ersättning tillbakas på hela den inställda biljetten av Ryanair. Över förväntningarna.
Jag håller på att läsa en bok som heter NATURE AND THE HUMAN SOUL - den gör så att jag gråter och skrattar på minst varje sida.
En jobbig känsla som får hela mig att tycka synd om mig själv och må dåligt. Kom och sen försvann den. Allt kommer och går. ALLT SKER AUTOMATISKT!
När jag kommer till Liljeholmen är det 1 minut till tvärbanan går. Jag springer lite och där står människor och ska säga Hej Då och så springer jag runt dem, ser att det är en väns vän så jag säger hej och han säger hej och va synd att du ska åka med tåget och sen Hej Då och va kul och ses och ta hand om dig! Det kändes lite som familj. Superbekant och trevligt liksom.
Saknar mina föräldrar hela tiden. Men är glad på samma ställe i hjärtat för att dom gör något som älskar och har drömt att göra - vandrar i Spanien.
Det känns som att jag håller på att få nya lite närma vänner.
Bilderna på Therese blir jättebra, och ska bli till en del av hennes hemsida.
Jag ska nu sova och få drömma.
Tack - Världen är god.
Peace/
Idun

Gamel Mor Jord.

Må vi inte göra något som skadar moder jords barn.

Träden är hennes lungor.

Danmark.

and there I was. dancing myself free.

To include everyone. Is the new replacer for separation.

Nära var jag.

Om vi tar det från början. Så sken solen.
Du bodde bakom en stendörr, som hölls trygg av en vit gallergrind. Upplåstes utav tre nycklar, och hölls låsta utav de samma.
Både upplåsningen och låsningen var utom hjälp, då de bara existerade i fantasin.
En var rädslan för att inte vara en god älskare. En som gav allt alltid. En som efterlämnade sig den vidrörde utmattad, förtrollad och full av mersmak. Här gjorde sig olusten inför att inte lyckas också sig hörd.
Den andre var den smygande ångesten, den som återkommer just som du trodde du föst den bort. Just då du bevittnat hur fällan fallit över den och erinrat dig om, att den sortens humör var utrotad.
Du åt, drack, umgicks och kollade blint på allt runt omkring dig. För att hålla denna löpande känsla borta.
Ja, det andra nyckelhålet skulle bara vara vidöppet då du var fri ifrån din egen rädsla, inför att vara livrädd inför ångesten som checkade in för att bo i dig, titt som tätt. Du var rädd för själva upplevelsen, penseldraget av denna känsla.
Du uteslöt tystnaden och således stängde du in dig i det konstanta tjattret som omvärlden erbjud.
Vad med den tredje nyckeln? I vilket område kan mänsklig skam kulminera som mest? Vad är vi bäst på att skydda om oss själva för andra? Vissa håller det olåst för jämnan, dock är det ovanligt.
När det gällde dig, min älskade och käraste, hade du tagit som noggrann vana att vrida om den nyckeln så många gånger du förmådde. Du var inget annat än, rädd för att dö.
Förskräckt inför att slappa, tappa fattningen och sväva fritt. Du andades som häftigast när du trodde att du kämpade mot döden. Som att du på riktigt hade en chans att vinna.
Spela skapelsens naturen chakmatt.
Du uträttade livet genom strängt efterföljda mönster och ordningar.
För att intet gryn av nedbrytning skulle få fäste. Aldrig glömde du att borsta tänderna, ta dina alla vitaminer som du möjligen hade brist på, eller skulle kunna i framtiden lida brist på. Tvättade händerna tills det yttersta lagret smulades av.
Du grät inte, för vad skulle dina tårar förtälja, kanske något du inte kunde greppa.
Din livboj, hade du fäst i krampen om att aldrig mista något, eller någon.
Du kunde lämna, men aldrig lämnas.
Som att du kunde sluta vattna en blomma. Men du försäkrade dig om att, du inte blev den som stod törstande.
Din varelse var förtöjd i tankarnas destruktiva spelhall.
Så där stod du, vacker som ingen annan jag sett. De klaraste och mest färggranna blå ögon.
Och kär blev jag. Och kär blev jag i en man, som aldrig öppnat sina dunkla garderober och vädrat ut den fräna doften av instängt och frodande stilla självförakt.
Kär blev jag i en man, utan att veta någonting om den vita gallergrinden som omslöt dig. När man blir kär, ser man det vackra och de rena. Redan innan man funderat har man gjort klart för sig själv att det skumma och konstiga, det gå lätt att ändra på.
Så kär blev jag i dig och du också i mig. Du förvånade mig när du bjöd mig alla nycklar, bad mig öppna dina tillslutna hålor, föll på knä och frågade om jag inte ville vara så snäll och hjälpa dig att låsa upp dem.
I dessa dagar i vårsolen gående blev Bönedagar. Alla förälskningsnätterna blev till jämmernätter. Utan att du själv någon gång var bredd att kasta dig ut och låta dig bli helt och fullt överrumplad av vad än livet ville ge dig. Som att bjuda till dans, men själv vägra lyssna till musiken.
Du ville ha mig, så att jag skulle befria dig ifrån den mur du själv låtit montera kring dig.
Men vad du inte förstod var, att med all min styrka, omöjligt jag kunde rasera dina portar och ge dig evig permition ifrån ditt fängelse.
Allt var från början en skir fantasi, uppstått ur en sårad sekund. Men du var ouppmärksam och i den onykterheten började du blint lägga sten efter sten och cementera ordentligt runt runt omkring dig. Så jag blev kär, och var kär. Men den som vet, vet att Kärlek inte fäster på tegelmur eller gallergrind. Om vi tar det ifrån slutet, så sken solen.
Vi slutade.
Jag stod där förkrossad och visste att vi inte var kära i varandra längre.
Likväl kändes mitt hjärta i tu och jag trodde på att ingen utom du, kunde skona mig ifrån den outhärdliga bristningen.
Nära var jag, och nära är jag än, att lägga sten efter sten. Metalrör efter metalrör.
Tanke efter tanke, lät jag nästan fästa sig.

Jag ser mitt i denna underhållande föreställning, hur allt är ett spel, en lek som vi följer. Jag är inte god, ej heller ond. Jag kan inte såras, ej heller såra.
Identifieringen är påklädelsen.
Påklädelsen är lidelsen.

Så till slut får jag fråga:
Behöver du något för att vara lycklig?
Eller behöver du någonting för att vara olycklig?

"Kunde känna doften av jord."

Solen skiner och det är plusgrader för första gången sen någon gång innan Lucia.
Nu när jag kollar ut ser de lite ut som att det är en sommarkväll på gång.
Lite skira moln på en ljus himmel och luften är ljum...
Men snön ligger tätt in mot huset och istapparna hänger långa ännu.
Jag drömmer mycket och längtan efter något flämtar till i mig.
Jag minns hur sommaren var. När jag åt lunch på terrassen kände jag doften av jord.
Balsampoppeln har fått knoppar. Små, men ändå så längtandes så de börjar växa.
Våren påminner mig om att allt går vidare. Att om jag vill ha något nytt, må jag släppa något jag har.
Domherren springer runt på frusna grenar och kanske är han vårkär?

Kom ta min hand...

Kom ta min hand!
KOM TA MIN HAND.

Nu har Folkteatern i Gävle väckt en föreställning till liv.
Så att man får klumpar i halsen och tårar som vill välla.
Skratt som liksom bara föds och löper ur en.
I föreställningen Kom Ta Min Hand, pratar William Shakespeare och skådespelarna lever.
Genom orden. Genom att dansa, sjunga, kolla på varandra, ta på varandra, stå emot att ta på varandra, lyssna på varandra, står vid varandras sida, och mitt emot, de är varandra.
Någon får ingen.
Vara kvinna och vara man.
Som en kärleksförklaring till kärleken.
Om hur människor påverkar varandra.
En lyckosång om hur härligt det är att släppa in och ett sorgerop om hur maktlös man är i smärtan när man må släppa taget.

Jag kan bara gissa hur Birgitta Egerbladh har dirigerat, inspirerat, uppmanat, inlett, avslutat och utmanat skådespelarna under resans gång.
Det är strålande. Det regnar, blir vinter och sommar.
Kvinnorna är kåta och männen sköra. Och tvärt om. Som att vara människa.
Ovanligt och kanske därför extra fantastiskt.
En föreställning som vågar vara, satsar, vågar ta med alla hörn av en varelse. Spretigt och exakt.
Bedårande kostym och scen. Skirt piano, dragspel och fiolspel. Och dånande POPMUSIK!
Kom ta min hand.
Kom ta min hand.
KOM TA MIN HAND nu!

Biljetter och Information!

Om jag ens gör de: tvivel.

Dagen idag har varit synlig genom en dimma av sinne.
Tankar som slänger sig på.
Jag vet ju att det inte är sanna. Jag vet att det inte är kärnan. och jag vet att det inte ens finns någon kärna som tankarna inte kan vara.
Om livet är så här, som jag upplevt de idag, är de som att ha tvångströja.
Och det känns inte som att det finns någon lindring. För de känns som att det bara är jag som kan hjälpa mig själv. Genom att VARA den jag är.
Eller förresten...
Jag vet inget idag tror jag. Jag är förvirrad nu.
Där kom en av dem: "Jag är förvirrad, hjälp hur ska de gå för mig?"
Så länge de går att sova finns de en god chans att man inte blir galen.
Jag vet inte om det gör mig lyckligare att jag ser hur allt håller på, tankar, känslor, rädslor...?
Om jag ens gör de: tvivel.

text av A and the J´s

"jag är en fågel flicka nu
jag har mitt hjärta
här i mina händer nu
jag har letat
efter mina vingar
efter mina vingar ett tag nu
jag kommer att födas
in i himlen snart
för jag är en fågel flicka
och fågel flickor kommer till himlen
jag är en fågel flicka
och fågel flickor kan flyga
fågel flickor kan flyga."

- Anton och Jonsönerna

Vad är det som händer?

Jag vill bara säga att det finns hopp. Jag vill påstå att du är helt underbar och magisk som du är. När tankar säger att du inte klarar. Eller är fel, är ful. Inte har någon chans. Har missat din ända möjlighet. Är det inte allt. Det är inte sant, om jag får säga så.
Det känns som att människorna är invirade djupt i ett mönster av tankar och känslor. Ett tvång som vill ha, vill vinna, klättra uppåt, glömma, bli någon, bli någon som är bäst, bli Bli BLI...

Idag har jag gått runt och inte tyckt om mig. Lyssnat mer än inte, på tankarna. Blivit rörd av dem. Fått känslan av panik för att jag inte kommer ur det. För att jag borde veta bättre vid det här laget än att styras av tankarna.
Försökte prata om de, försökte att inte låtsas om de, försökte, Försökte, FÖRSÖKTE...

Men vad är det som händer?
Vilka är tankarna?
Var i huvudet sitter dom?
Vem är det som säger att jag är så rädd för att inte känna mig bekväm och självsäker på jobbet imon?
Var i min kropp sitter den som säger det?
Och vem är det som ser att jag ser att jag är rädd?

Det verkar som att det är ett virrvar, en blåsig vind, ett spel som aldrig kan vinnas, bara trappas upp. Ända fram till den platsen i mig, eller antiplatsen i mig, där bara kärnan existerar.
Så, om jag ser att jag är rädd, vad finns innan och ser det? Vem är medveten om den medvetenheten?

Så, jag vill bara säga att allt är som det ska i så fall. Att du uppfyller alla krav du ställer. Att både du och jag kan andas ut och se det vackra. Det ljusa. Och se det fula. Det mörka. För den som ser det här, är den samme. Den bryr sig inte om sol eller regn. Det är den du är, den som finns bakom, under, framför, innan, efter alla de där tankarna, idéerna och rädslorna. Den är värd att vara med, känna på och låta leva.

Till slut, något som en vän sa:
"Påminn inte varandra om hur lidande och olycklig världen är. Låt oss påminna varandra om hur vacker och fri världen är."

lägger sig.

Nu har jag trotsat länge nog.
Gick upp 04.40 i dag. Har jobbat 11 timmar. Ska upp samma i morgon.
Må somna nu.

Kärlek och Respekt

Brorsan.

Jag minns när jag slängde en stol på dig.
Jag minns när du fick och inte jag.
Jag minns när du flyttade till Stockholm. och jag stod kvar i Järvsö och hade hela högstadiet fram för mig.
Jag minns när du fick nog och gjorde slut med en tjej och knackade på och ville bo hos mig.
Jag minns när jag inte förstod vem du var.
Nu är jag här och är den jag är.
Du är där och är den du är.
Jag minns när du satt i fönstret hemma hos mig, jag såg på dig. De var precis innan du åkte till Berlin. Du var allvarlig och ärlig mot dig själv.
Jag vet nu hur stolt jag är att du vågar vara, vågar prova.

Storebror storebror storebror.

Vackermänniska.

Människorna är ivriga efter att dra sina internkort och få den halvfabrikerade maten i magen.
Brickor på rader och kockrockar. Då..

..Du kommer runt hörnet och alla slevar, glas och såser förvrids någonstans bort och kvar står den som är jag och ler.
Du säger tjaba och jag säger hej hej.
En vegetarisk, säger du och jag vänder mig om, öser upp och gör en sån där min om - ah va vacker du är. Vilka snälla ögon du bär.
Tar ett djupt andetag och vrider gympaskoklacken i den spillda skysåsen och kollar på dig igen och säger var så god.

Drar ditt VISA kort, utan att våga kolla vad du heter, skakar på handen och säger, skriv på här. Ser på dig när du kluddar något på strecket på företagets exemplar, och säger sen tack så mycket.
Du går.
Efter något tag av tid har omgivningen blivit uppfattningsbar igen och jag frågar mig, vad var det där?
Vem är du?

Ola Svensson Superstar

55.55: - Börjar lita på att det finns en person bakom allt de där. Plockar man bort alla låtar, och idéer och beteenden och allting, så finns där en person, och det är jag, och den personen är värd att vara och värd att älska..

Kolla Kolla --> OLA SVENSSON SUPERSTAR!

Sometimes it gets boring being normal. Sometimes i go back. Sometimes i pretend to be boring. Sometimes i go back to be me...

sönda´kväll och månda´morgon!

Lingonmuffins och te med Micke :)
Mamma brukar göra den här kakan hemma, men med ingen form här nere fick de bli muffinsar istället, och å ska bra de blev!

Nu är klockan 05.27 och jag ska strax gå till kollektivtrafiken som förhoppningsvis tar mig till Veddesta centrum...

Tack.

Horisonten.

Vaknade hemma hos Cicci i en lägenhet på östermalm.
Snön hade gjort stora flingor som flammande som en eld ner genom luften från himlen.
En vacker fasad utanför, en sån där som de är många av på östermalm.
Inga tankar i huvudet.
Gick upp, tog en dusch och luggen var fortfarande platt och fin, som igår.
Åt frukost, åkte bil, gick i en affär, gick till tunnelbanan, satt bredvid några andra.
Letade lite på Stadsmissionen och hittade inget.
Ett litet kaos gick jag förbi, bilar huller om buller, en tvärbana på ingång och många människor som stod och viftade och böjde sina ögonbrun intill pannans mitt och frågade sig själva, hur fan ska det här gå?
Jag gick förbi och hem.
En mamma med barn i vagn och en farbror med krycka i hand.
Nu ska jag ner till centrum av den gröna dalen och handla, de ska bli mat och kaka ikväll.
Har liksom en väldigt varm känsla i kroppen, som att det vore sommar och jag hade hur mycket roligt framför mig som helst, solen sken och allt var grönt. Ja, precis som sommar, fast det snöar och yr som aldrig förr, utanför mig.

Kan det vara så att man kan vara glad helt utan anledning?

Livet är livet.
Tack, det bredar ut min horisont.

Söndag 16.02

Nu myser de i sina själar.

Vad väntar vi på?

Hur ska vi vara?
Varför får vi inte var ledsna? Spelar det någon roll om du är glad eller ledsen.
Vad är det som ändras i dig? Vad är det i dig som aldrig ändras?

Vi är styrda och störda av påverkan utanför.
Vi ska vara snarare si eller lite bättre så. Vi ska vara smala, eller tjocka, stora eller små och gärna redan perfekta i en stöpt form sen vi föddes.
Vi föds för att vi ska uppleva hur det är att vara dem vi är. Inget mer, inget tillägg, inget fixande och inget lite extra.
Varför bryr ingen sig om vem vi är. Hur kärnan vi har är, hur kärnan vi ÄR verkligen känns.
När fick vi lära oss om att låta känslan i kroppen vara där och låta den finnas. När fick vi höra tusen gånger om att vi är underbara. Det är ingen skillnad. Om du tar bort allt som kan tas bort, visa mig skillnaden på dig och mig.
Hur ska vi bli vuxna, starka, inspirerande, stödjande utan någon som låter oss vara den vi är.
Det finns inget vi ska bli, inget vi måste lära oss om oss själva innan vi kan vara oss själva.
Vi har allt. Vi har allt vi någonsin kan drömma om. Vi kan bara drömma om allt de där, för att vi redan har det i oss. Vi är där vi ska vara.
Fuck alla som säger att vi inte är nog. Alla som säger att vi ska vara så eller gå klädda som tidningarna säger. Tidningarna, samhället, dom stora, dom dumma, dom som säger att vi inte duger, som som ber oss ändra på oss, är också VI. En annan du som inte vet vem den är, en annan du som inte är lycklig.
Fuck den tanke som säger dig att du inte kan, inte klarar, inte passar, inte är vacker.

Du kan leva ett helt liv, och missa hela dig själv.
Bara för att du tror på att du inte är där riktigt än, bara för att du väntar på att du ska genomföra ditt eller datt och sen bli dig själv.
Se att du redan finns!

Vad väntar Vi på?

early morning, lot of snow and cold.

There is a wind,
blowing in the air,
there is wind blowing in the air.
I don´t wanna see you again.
We can sand here forever,
we sand here as long as our thoughts are telling us,
thats the smartest thing to do,
thats the most safe thing to do.
There is a wind blowing in the air
and it dos not matter what you are doing.

The ice is breaking for the the big boats
early morning, lot of snow and cold.
The ice is growing hard again.

But i cant stand, cant resist any more,
cause there is a wind bowing in my mind,
i don´t wanna listen any longer.

I´v seen my friends, I´v seen you people,
crawling in the mud, practicing some shity believing.

You are alive, you are life, is it increasing your possibility's,
like a dream,
like a dream,
like a dream,
like all that you ever dreamed of.

So go an dance my friend,
sit still and breathe.
Love someone,
in a town you don´t know the name of.
Work, sleep, eat, cry, laugh,
live your own combination.

The wind is blowing in the air,
is it not cold
is it not warm
is it not cold
is it not warm
is it not cold
is it not warm

I don´t wanna see you again.

Hittade något idag...

Det handlar om sånt här -

"När vi reflekterar över våra rädslor, vad som verkligen gör oss rädda och paralyserade så upptäcker vi också hur mycket rädslan styr våra liv. Först då kan vi börja ta aktiva beslut för att bryta våra mönster. Min rädsla har ofta kretsat kring prestation så till den grad att jag själv ofta har blivit helt paralyserad. Allt ifrån skola, idrott, betyg, tjejer, socialt kapital osv har hela tiden byggt på den här rädslan för att misslyckas. Rädslan för att misslyckas hindrar oss från att träffa nya människor, skapa djupa relationer, bygga upp sin egen konst eller intresse, ja helt enkelt att på riktigt ”njuta” av livet. När du har identifierat dina rädslor så vet du också inom vilka fält du ska handla. För det finns ingen utväg förutom att möta rädslan. Gå igenom elden!"

Mitt i allt, där jag står och tror att det är bara jag, fann jag den här bloggen - HittaPassion
Det verkar vara mycket vi på alla bär.

Tillbaks.

så.. hej.
Varit hemma i Järvsö.
Jul ha varit och den var underbar.
Jag ansöker till en fotografiskola, och det tar upp nästan all min tid..
..har därför inte lagt tid på plastblommerföralla på ett långt tag.

Men nu.!
Tänk om du hade varit med mig ända sedan Mumford & Sons låt den 11 december.. det här hänt en hel del sen dess, som man säger.
Mr Mumford och hand boys är fortfarande mitt i hjättat mitt och här översatt till svenska för de vackra språkets skull:

"Det kommer att komma en tid, du ska få se, utan tårar i dina ögon.
Och kärlek ska inte krossa dit hjärta, utan upplösa dina rädslor.
Övervinn ditt berg och se vad du hittar där,
Med nåd i ditt hjärta och blommor i håret. "

Och det finns så mycket att säga och det finns så mycket att inte säga.
Jag kan med god min och allt det fina säga er att jag gjorde mig en verkligt härlig men dock liten frukost denna morgon -

Varm mjölk med kanel och hunung. Havregrynsgröt med Järvsögjort plommon och ingejärssylt.