Viss kärlek slutar inte vid romansens skymmning.

MGMT med Weekend Wars!

Familjen samlades i en av Danmarks kanske gråaste hålor och var tillsammans där.

Jag mötte upp mamma och pappa i Köpenhamn och tog tåget till Slagelse. Det var en stund försenat och när det väl kom till perrongen och folk gick på, sa en skarp dansk stämma i högtalarna att om inte folk skyndade på lite och satte sig på sina platser skulle vi få stå där skit länge... You-better-move-your-asses-so-we-can-get-rolling-stilen.
Skönt, skulle aldrig hände i Sverige att tågpersonalen ger resenärerna en uppläxning på det där tydliga viset. Och visst visade danskarna på andra sätt hur man är dansk, som att slå sig ner i en liten ring på perrongen klockan fem på eftermiddagen och rulla en joint, röka och umgås på bästa vis.

Det var fint att komma hem till farmor igen och den där hjälplösa lilla byn mitt bland färglösa åkrar. Den här gången fanns det inte häller vatten. På grund av en förorening i vattentanken i byn, måste allt vatten kokas eller så fick man köpa nytt eller gå och hämta friskt vatten i en tank vid skolan. Det fina med små kriser i våran moderna och ofta separerade värld är ju att människor kommer samman och hjälper varandra. Men icke, inte en själ var ute och umgicks i vattenföroreningens ljus.
Farmor har precis flyttat också, men det ser precis lika ut var hon än bor, för alla hennes saker och möbler tar hon med sig och täcker all yta med, det må kännas tryggt.

Bror var redan där när vi kom och självklart började vi med att äta. Det är det man gör i Danmark. Äter och äter och äter... och den lilla middagen var ju bara början på dessa dagar, för här skulle det ju bli födelsedag!

Fuglebjerg!

Syster Sol på Kägelbanan imorn!

Den goda maten.

Rödbetor.
Broccoli.
Tomat.
Olivolja.
Chevre.

Så enkelt och så gott.

Fuglebjerg.

På söndag åker jag till Fuglebjerg i Danmark till min farmor. Hon fyller 80 år och hela familjen ska dit. När jag hittade den här bilden på bageriet i dyn började jag längta. Dit har farfar gått och köpt boller, ljusa frallor, till frukost så många gånger. När jag och Martin var små ville vi ha det istället för robrØd. Åh va gott det var!
Jag minns så mycket av den här platsen. Ankdammen, havet, Brosen(Mataffärn) och Röda korset. Jag blir ju alldeles nostalgisk och full av glädje i mig nu. Tack för att jag får komma dit snart !

Självkärlek. När ska människorna lära sig?

Det är ju det här med självkärlek. Förstår någon vad det är?
Ikväll lyssnade jag på vad Åsa Kullberg talade om.
Ja...
Känns det som att det finns något att undersöka här?
Något att lära sig och växa i?
För någon vecka sen skrev jag, "Det finns inga vänner. Inga killar och inga tjejer. Ingen mamma och ingen pappa. Ingen syster eller bror. Det finns ingen som kan vara mer du än du."

Det var det här med självkärlek. Ja...

Är de det de handlar om? Om hur jag kan älska mig själv. Genom den jag är. Genom kroppen. Lyssna till det väsen jag är. Leva livet och uppleva allt detta liv, genom den lilla fysiska bit som jag alltid har tillgång till.
Och så kommer den här genom sinnet: Jag vill vara så. Jag vill vara du. Jag vill vara vi. Jag vill vara där. Jag vill vara då. Jag ville vara den som jag inte är och inte vara den jag är och helst inte vara precis just där jag är just nu. Det var det här med självkärlek.
Ja...

Finns det något att undersöka här? Finns det något som kan läkas här?
Just nu sitter jag i soffan, musik, lampan är på, nacken gör ont. Jag känner att hjärtat slår.
Vad gör mig till mig?
Sakerna jag tagit in i lägenheten?
Bilderna som jag tagit och som berättar om vad som varit?
Sättet jag äter maten på?
Andra människor?
Andra människor som jag lutar mig på och när jag inte gör de längre så gör de ont och jag tycker jag är inte ett skit värd längre?

Det kommer ju till det här med njutning.
Finns det något i att blunda en stund och känna andetagen komma in och ut ur mig?
Känna hur luften vill tveklöst in i mig och sörjer ej när den lämnar mig?
Känslan av hur hjärtat bor i mig och hur det dunkar och talar till mig och säger att allt är precis som det ska vara?
Om jag inte är saker.
Om jag inte är sättet jag äter på.
Om jag inte är andra människor och inte de människor jag har som mina vänner.
Om jag inte är de tankar och inte de känslor som kommer och går.
Om det finns sanning i det här, så lämna mig nu och kom till mig nu.
Lämna mig öppen och skör.
Rusa till mig och stanna och spring din väg igen.
Det var det här med självkärlek.
Ja...

Eftersom att ingen annan eller inget annat kommer att vara för evigt, må jag lära mig att älska det enda jag har. Det som jag verkligen kan älska. Den människa jag är. Jag finns alltid här. Om jag ska välja laget till spelet jag ska spela genom livet, må jag börja välja mig.

Vill du leva ditt liv tittandes från avbytarbänken hoppandes på att någon annan ska fråga om du vill vara med?
Tror du att du kommer få diplom för att du gjort så mycket för andra och brytt dig så lite om dig själv?
Va spelar det för roll om du får ris eller ros?
Beröm eller om ingen ser dig?
Skit åt helvete med det som du tror du måste vara och skit åt helvete med allt annat än vad hjärtat du bär där inne säger dig.
Det var det här med självkärlek.
Ja...

tack Åsa.

Dagens Gröt.

Bovetakross
Havregryn
Spirulina
Kanel
Kardemumma
Linfröolja
Banan
Russin
Salt
Vatten
Drakens te
med Lingonsylt

Upp till kamp och inspiration bror!

Den är ju skön.

shaktimattan

Nattlåt med Melissa Horn - Lät du henne komma närmare

Det är det operfekta som är guldet.

Jag kan inte skillja. Vad fan är det som är mig och vad är inte mig. Den andra eller den som är mig. Går till stan och sjunger en sång, om och om igen. De blir ro i mig. På tunnelbanan sitter jag bredvid en mor och hennes son. Jag lyssnar säkert inte så diskret på deras mysiga och som avslappnade samtal, om ingenting alls speciellt. När de ska gå av i Hornstull, reser jag mig nästan upp och är beredd att gå av med dem. Det kändes tydligen i mig som att jag var med dem. Ojdå de var inte min familj de där, tänkte jag och satt kvar över bron till Liljeholmen. En bil kör förbi och jag vände mig om, jag trodde någon sa Hej. Men det var inget hej, utan däcket som gneds mot spårvagnsspåret. En sån där fin man med stort lockigt hår går av kollektivtrafiken där jag bor. Om han går i min riktning ska jag tala med honom. Säga att jag känner honom.
- Hej! Jag känner igen dig. Visst känner du Björn J som jobbade på teatern för några år sen och jag tror att du var där och var hans kompis då. Visst är de så?
- Jaa.. Fan vilket minne! Jag är imponerad. Ja.. haha. va roligt. Du bor här?
- Ja.
- Jag också. Har precis flyttat hit. Gröndal är fint.
- Ja visst är de!
- Jag måste hem och se en TV-serie som jag är med i..
- (Jag ler) Ta hand om dig.

Annars då? Jag vet inte vet inte vet inte alls hur de är. Livet är helt precis som de är. Men jag kan inte riktigt uppleva det. - Skitsnack?!
Längtar till Indien. Kollade på biljetter ikväll. Men vad ska jag göra där? Vad ska jag göra där om jag inte är bekväm med att vara mig här? Men jag tänker att jag längtar och vill dit i alla fall.
Jag skulle kanske till Skottland imorgon. Men inget skottland det blev. Tilliten sprider sig och säger mig att det är precis som det ska. Hjälp mig med allt som jag kan hjälpas med.
Om jag inte är din vän och din och med dig.Vem är jag då? Det är det operfekta som är guldet.
Genom lite mer regn hem. eller i okänt land eller i sol.
Nu: En droppa föll och blev min tår.

Beautiful :-D