Det här handlar om hur det känns när jag ibland ser en tjej jag tycker är snyggare än mig

Jag kallar känslan för Jenny

"Du är vacker. Dina ögon är bruna och stora. Läpparna är förgyllt röda och kinderna helt blanka. Ditt hår är mörkt. Rött, lite urblekt och matt. Jenny din näsa är liten. Jag tycker att du är perfekt. Din kropp är smal och rör sig. Med flyt och helt obehindrat. Midjan är trind och höfterna är knappt utstående. Klädd i en svart kjol, den framhäver din figur. Din grå tröja har du låtit halka ner. Jenny du är gyllene och det regngråa ljuset utifrån, speglar din lysande hud. Ingen är som du. Min odödliga vackra unga kvinna. Dig skyller jag all min olycka och missunnsamt på. Gång på gång är det bara du som får mig riktigt nära mig själv. I mitt självförakt blottar jag min kärlek till dig. Jag smakar på sötman i min mun varje gång du är allt jag inte är. Jag har bestämt mig för att du är den jag ville vara. Min vackra motsatts och älskare. Nu för du din hand framför munnen. Kollar lite snett uppåt. Med din sensuella blick du ser på mig. Avståndet mellan ögonen är förtrollande. Som en verklig älva, len och återkommande, är du min existens tidiga morgondimma. Din tunga syns ibland när du öppnar munnen. Den munnen har jag alltid velat ha. Nu stöttar du din smala handled mot tinningen. Du ler. Min vackra fantasi, du ler. Mina ingrodda mönsters gudomliga drottning. Jag saknar dig ibland. När jag verkligen längtar efter dig. Känner jag hur du lägger dina varma armar om min kropp. Då är jag trygg och ofarlig igen. Lealös jag ligger i din famn där. Några gånger i flera timmer. Dina smala händer är sköna. Längst ut på dem, har du målat dina naglar rosa. Så rosa. Så feminina. När du ler. Ler jag. Jag ser dig, nu sitter du med ryggen lite böjd. Lite hopsjunken. Jenny du är vacker. Ögonbrynen som pryder dig är stora och även de är djupt mörka. Dina smilgropar. Dina smilgropar är kittlande sköra. Visar sig bara ibland. Oregelbundet. Jag har inga gropar. Jag har inga gluggar mellan mina tänder. Jag har inga av de defekter som klär dig med sån precision. Det är inte dig jag avskyr. Inte heller mig. Utan mellanrummet. Avståndet. Faktumet att det finns två. Att jag inte krymper ihop, helt enkelt blir en del av dig. Jag tänker mig hur det känns inne i din kropp. Hur lyckligt det är att vara dig. Att gå med dina ben och när du talar dina ord. Jag har många gånger funderat. Vilat i tanken. Att säga dig någonting. Kanske skulle jag fråga var du bor eller vad du gör. Jag skulle verkligen av vilja lära känna dig Jenny. Men din perfekta profil gör avståndet outhärdligt och omöjligt att bortse ifrån. Du är min eviga långtbortamänniska. Mitt eviga fängelse. Jenny du är mitt livs förlust och kärlek."

Jag har innan bara kunnat få ut den här känslan genom att gråta eller skylla på mig själv eller någon annan. Men nu kunde jag se det i vitögat och skriva sanningen om hur det känns. BEFRIANDE. Nu är jag inte lika rädd för hur det kommer kännas när Jennykänslan kommer.

Det kanske låter flummigt. Men det är grymt.